Dyklag: 3,4 eller 5 man?

I slutet på förra året införde GDA fyramanna dyklag och är därmed först i Sverige med att införa det som uttalad standard. Bemanningsfrågan har länge varit aktuell i branschen eftersom AFS 2010:16 har haft en normerande effekt, trotts dess lägre nivå jämfört med internationella regelverk och lagstiftning i jämförbara länder. Både IMCA’s (International Marine Contractors Association) och EDCT’s (European Diving Technology Committee) regelverk förordar att ett dyklag ska bestå av minst fem man; en dykledare, en dykare, en räddningsdykare, och en dykskötare för vardera dykare. Däremot är det stora variationer mellan de nationella regelverken kring yrkesdykning. Min ambition var därför att jag skulle sammanställa en lista där minimikraven i olika länder går att jämföra med svensk praxis. Detta visade sig dock vara svårare än vad jag först trott, eftersom regelverken ofta är svåra att jämföra och många länder saknar tydlig lagstiftning. 

Tabell1: Listan är baserade på tillgängliga regelverk och en öppen undersökning med frågor till utländska dykare via facebook och email. Mycket information är även inhämtad från den belgiske dykaren Francis Hermans som tidigare har sammanställt en liknande lista. Informationen är därav ofullständig och av varierande kvalité iom att inte alla delar har gått att kontrollera.

 

I Sverige har dyklagets samansättning länge varit en högt prioriterad fråga för Byggnads referensgrupp för dykerifrågor. I korthet är frågan kopplad till oklarheter kring hur §18 i AFS 2010:6 bör tolkas:

”Ett dyklag ska bestå av minst tre personer: en dykarledare, en dykare och en reservdykare. I ett dyklag ska det även finnas en dykarskötare till varje dykare i vattnet …”

Å ena sidan säger paragrafen att dyklaget kan bestå av tre personer, samtidigt skall det dock finnas en dykskötare till varje dykare. Detta innebär att det saknas minst en person (förutsatt att dykledare även är skötare) om räddningsdykare måste användas. Enligt Byggnads tolkning krävs det därför en bemanning på minst fyra personer vid anläggningsdykeriarbeten. Den här frågan har drivits i två parallella spår; dels via förhandlingar med DIB om en gemensam avtalsskrivning kring tolkningen av AFS:en (något som lett till Bilaga H i byggavtalet) och dels tillsammans med DIB gentemot Arbetsmiljöverket för att få en tillstånd ett förtydligande av §18. DIB motsätter sig inte 4 manna dyklag i sak men vill att frågan ska vara tydligt reglerad i AFS:en. Att få tillstånd en förändring av AFS:en har dock visat sig vara förenat med en hel rad byråkratiska hinder. Samtidig vill inte DIB binda sig till en tolkning av §18 som kräver minst 4 man, man är helt enkelt orolig för firmor utan kollektivavtal skall vinna konkurrensfördelar genom att fortsätta arbeta med 3 man.

Det är framför allt på den här sistnämnda punkten som jag tycker att §18 är intressant ur ett internationellt perspektiv.  Det finns flera länder som har liknande eller lägre minimikrav än AFS 2010:16. Problemet är att AFS:s bestämmelser har blivit ett tak i stället för ett golv för den svenska dykbranschen. Flera länder saknar tydliga minimikrav men kan likväl bibehålla en fungerande konkurrens med acceptans för internationella regelverk. I andra länder med låga krav finns en striktare accepterad praxis i branschen. I Australien är det till exempel lagligt att utföra många typer av dykeriarbeten med endast 2 man, men fyrmannalag tycks likväl vara standard i branschen och i Holland förefaller fyrmannalag vara praxis trotts att regelverket kräver tre man. Mot denna bakgrund blir DIB:s farhågor om konkurrensfördelar svåra att försvara. I och med att Marcon koncernen idag innefattar större delen dykeribranschen och övriga aktörer i regel är knutna till avtalet via DIB eller hängavtal så framstår oron som kraftigt överdriven. En av avtalsreglerad tolkningen skulle snarare säkra konkurrensmöjligheten för GDA och andra firmor som vill prioritera säkerhetsarbetet, en gemensam tolkning skulle även underlätta det fackliga arbetet med att beivra oseriösa dykfirmor. I slutändan handlar frågan också om en generell ärlighet vid riskanalyser. Ingen kan med hedern i behåll påstå att två personer är tillräckligt att bärga en allvarligt skadad dykare, ännu mindre om en reservdykare går ner och en ensam dykledare måste hantera två slangar och kommunikation med två dykare och räddningstjänst.